Medium & Healer mm
Medium & Healer mm
Maginas-Ingela Collin Lendin
Maginas-Ingela Collin Lendin
Möt din egen Andlighet
Andlighet - vad betyder det?
Andlighet - vad betyder det?
När jag funderar på "andlighet" dyker många olika tankar upp inom mig. Och frågan växer; "vad är andlighet"?
Hur ska man kunna svara på det? Det finns säkert lika många svar som det finns människor. Vi har alla en egen uppfattning om vad andlighet innebär.
Först tänker jag på religion, är man andlig bara för att man har en religiös tro? Nej, det finns något inom mig som protesterar mot det. Det behöver inte vara så. Jag känner att man kan vara ateist och ändå vara andlig.
Det börjar så smått formas en tanke i mitt sinne när jag skriver detta. Det känns som att jag vill sätta likhetstecken mellan "andlighet" och "renhet". Det vill säga "renhet" som ett litet nyfött barn som har ett opåverkat sinne. En nyfödd baby som inte hunnit ta några intryck ännu från föräldrar och omgivning.
När du föds är du bara dig själv, ingenting har hunnit påverka dig i ditt inre. Du ser på världen med öppna ögon och ett "rent" sinne. Det enda som eventuellt kan påverka hur du ser på världen, är dina medfödda gener och egenskaper. men ingenting av detta är ännu medvetet. Du är en ny liten människa som är så "ren" från intryck som man någonsin kan vara. Du är i "anden".
Jag börjar inse, att för mig är detta det absoluta tillståndet för en människa att vara andlig. När du omedvetet bara är dig själv. Den nya lilla människan kan ju inget annat, den vet inget annat, den är bara i sin ande som ryms i den fysiska kroppen.
Så småningom växer vi upp och börjar så sakta utforska världen. Vi tar intryck från allt omkring oss. Vi smakar och luktar, lyssnar och ser. Testar vår omgivning till många föräldrars förtvivlan, när vi inte hinner rädda den där vasen vi ärvt från mormor. Vi drar och känner på allt. Smakar på det språk vi hör omkring oss. Försöker tyda ljud, och de ansiktsuttryck vi ser i vår omgivnings ansikten.
Tiden går och en identitet börjar växa fram. Det ideala skulle naturligtvis vara att få utvecklas och ta till sig livet på sina egna villkor. Att få forma sin uppfattning om saker och ting på sitt eget vis. Tyvärr finns det inte utrymme för det i vårt moderna samhälle. Vi tar intryck från allt och alla i vår omgivning, vare sig vi vill eller inte.
Men hur kan vi då vara andliga? Hur kan vi bevara vår "renhet", från intryck och åsikter som inte kommer från oss själva?
Att vara människa är ju i mångt och mycket en process av lärande.
Vi människor lever i olika kulturer beroende på vilket land vi föds i, vilka våra föräldrar är och hur de i sin tur är präglade av sin omgivning. Allt detta spelar roll när vi formas till den vi blir och är i vuxen ålder. Under hela vår uppväxt matas vi med "sanningar" och "osanningar" från alla håll.
Det är här vi måste se upp. Det är här vi måste börja sålla.
Att utforska, ifrågasätta och diskutera, tills vi hittar vår egen personliga sanning, är vägen till andlighet.
Det vill säga, att vara i anden - att vara i oss själva - att tycka, tänka, handla efter vår egen övertygelse.
Att besluta utifrån sin innersta känsla, vad som känns rätt och fel inombords. Men även här ifrågasätta var den känslan kommer ifrån. Har jag lärt mig att tycka, tänka, känna så, eller kommer det av långvarigt utforskande på olika sätt.
Vår värld är komplex, vilket gör att det inte kanske känns det omöjligt, att följa den här tanken om andlighet som ett sätt att förhålla sig till livet. Ibland måste vi tumma på vår övertygelse.
Men att så långt det är möjligt vara i sin ande är ändå att föredra, från att ge upp helt och hållet, därför att man inte kan leva upp till det idealet fullt ut
Så klart kan man tycka och tänka som andra, men se till att ditt hjärta finns med hela vägen.
I min värld är du då det närmaste du kan komma som vuxen, att vara i din ande - att vara andlig.
Ingela Collin Lendin
Barns möten med andevärlden
Barns möten med andevärlden
När jag åker hem till människor och utför en medial undersökning med efterföljande rening, så träffar jag väldigt ofta på föräldrar som är förtvivlade över sina barns upplevelser med andevärlden.
Men hur kommer det sig att så många barn är öppna för intryck och möten med med nästa dimension? Min upplevelse är att det blir vanligare och vanligare. Barnen ser och hör, de väcks på nätterna av (spöken) andar som berör dem. Kanske känner de att någon sitter på sängkanten eller drar av dem täcket. Någon leker med deras leksaker och sjunger och pratar. det låter i rummet de sover i. Det finns många fenomen som en ande kan företa sig för att göra sig hörd och visa sin närvaro.
Någon ser en skugga i hörnet, känner en närvaro av en man eller kvinna, kanske ett barn som söker kontakt. Många gånger är det just andebarn som söker sig till levande barn. Barn som fortfarande letar efter sitt hen och sina föräldrar. Barn som behöver hjälp att våga gå in i ljuset.
Ibland är det bara någon nära släkting som kommer för att hälsa på och titta till sina nära och kära, speciellt sina barnbarn. Vilka vänner eller släktingar som helst som känner behov av att stötta och hjälpa i olika situationer.
Orsakerna kan vara många och varierande. Det kan till och med vara så att tidigare hyresgäster eller ägare till huset man bor i är nyfikna på de som bor där nu.
Men frågan var ju; Varför upplever så många barn, nu för tiden, andemöten?
Egentligen tror jag inte att det är något nytt. Det är bara uppmärksammat på ett nytt sätt. Barn har i alla tider haft "låtsaskompisar". Osynliga lekkamrater, pratat för sig själva och hittat på bus, som kompisen som inte syns, har gjort eller hittat på.
Ibland är det så klart fantasier, men lika ofta är det andebarn på besök. Speciellt om ditt barn är ensamt och inte har så många lekkamrater med kroppen i behåll.
Tänk på att barnen alldeles för ett par år sen, befann sig i andevärlden. De har alltså nära till sin föregående vistelse i där. De har minnen från den tiden. Om vi ger oss tid att lyssna när de vill berätta, så kanske vi kan få en förståelse för deras världsuppfattning i tidiga år.
Det är alltså inga påhitt du får höra då, det är dina små barns verkliga upplevelser, som de bör få ha oförstörda. Vi måste förhålla oss till deras berättelser på ett sätt som får barnet att känna sig trygg och älskad. Lyssna intresserat och låt dem berätta på sitt eget sätt.
jag var själv ett sånt barn, men hade ingen att prata med direkt, bara mormor (i hemlighet).
Problemet var att jag inte hade möjlighet att träffa henne så ofta som jag hade behov av. Dels bodde hon långt bort, och så pratade hon ju om andar, och det gjorde henne till en viss del ovälkommen hos oss.
Frågan är fortfarande inte till fullo besvarad. Finns det andra anledningar till att barn får besök från andevärlden? Ja, kanske. Vi kan ju inte veta helt och hållet, men jag har en känsla av att hela världen håller på att öppna upp för möjligheten, närheten till andevärlden. Slöjan som skiljer våra världar åt tunnas ur, mer och mer. Det börjar ju också så sakta bli rumsrent att tala om dessa saker. Jag tror att vi måste vänja oss vid närvaron av den världen, den ständiga närvaron. De vill ha en ständig kontakt med oss som är kvar i jordelivet, innan vi följer efter till själarnas hem. Det hem som på sätt och vis är vårt riktiga hem. Dit vi återvänder efter "skoltiden" på jorden. Där vi hämtar oss och går igenom vad vi lärt oss i vårt senaste liv. Har vi lärt vår läxa eller inte.
Man kan säga att vi alla gått och läst på internat. Tyvärr fick vi inte åka hem på ferierna, men små besök kan vi ändå göra, när vi mediterar och hittar vägen in i oss själva och samtalar med själen.
Ingela Collin Lendin
